såg k-special om mare kandre

och hon har betytt så mycket för mig sedan jag var tretton att jag blir varm och rörd och kall och ledsen av det.

en beagle, tack

på ett café i nicos kvarter kan man köpa:


panini


ciabatta


baguetter



beagles

leopardsälen

ä, jag är så jävla dramatisk. och bitter. "det är liksom din grej att vara bitter" sa nico i lördags och det är sant. bitter och dramatisk och en jävla lipsill. nå nu.

ja nu driver man med mig för att jag har en blogg och att jag skrivit att ja ba dör och det får mig att ba dö.

okej, jag är på fest hos nicos vänner och alla vill spela dålig musik och jag spelar bra musik men ingen låter mig hållas. vi är alltså hos fredrik i majorna vilket är trevligt om folk bara slutade ta över datorn och spelade dålig musik. ja ba: dö. och jag vill bara röka en massa cigaretter och dricka en massa vin för här är bara sådana grabbiga grabbar och alla ba: wöööö!

och ja ba dör.

livet och natten och melankoli i största allmänhet

orkar inte skriva det jag skulle vilja skriva. orkar egentligen inte skriva något alls. det är inte mycket jag orkar, länge har jag inte pallat med "ens de enklaste av hushållssysslor" som det står i mdrs-testerna. fast, det börjar ordna sig där, med hushållssysslorna då, med disk och dammsug och sortera. fast det blir enorma projekt som tar all tid och kraft. måste samla mig. och ta sats. märker också att det är det enda som hjälper när jag inte har nico hos mig eller mina vänner, mina fina som vet hur jag är och ändå står ut med mig och tycker om mig. som kurerar mitt bipolära gamla hjärta med diverse; kärlek kramar sova tätt ihop, eller romdrinkar musik och dans, eller att bara träffas, ni vet, umgås lite. jag är så rädd att verka banal men är så jävla ängslig att det krybblar i skinnet.

och så dårpapper på det.