tja!

Det är bara er ulliga gulliga bipolar bear som skriver! Jag ska berätta för er om min senaste aktivitet. För två veckor sedan började jag på en mindfullnesskurs på psyket. Varje tisdag mellan fyra och halv sju sitter jag med tio andra dårar och lever i nuet. Ni kanske undrar om jag redan hatar någon och det kan jag säga att det gör jag. Det är en man förstås, är ju förutsägbar på det viset. Nä men han är säkert en trevlig prick men jag måste ju ha någon att störa mig på, det tycker jag att jag kan få unna mig. Hans enda fel hittills är väl bara det att han ska prata hela tiden och det får jag väl stå ut med så länge för ingen annan är så snacksugen på det stället. Utom kanske en person. Som också är man. Go figure. Ja men mitt hatobjekt har sådan störig röst va, alltså han låter så obehaglig, typ "len" om ni fattar? Alltså, som att han spelar en karaktär och betonar allt konstigt och överdrivet. Som att han njuter så mycket av att höra sin egen röst att han måste dra ut på orden och smaska fram varje mening. Anywhore! Nu ska jag berätta om första träffen på mindfullnesskursen.

Det första vi fick göra var att titta och lukta på och peta och på och lyssna(!) och slutligen äta ett russin. Alltså när ledaren ba "Ni kan föra föremålet (russinet) till örat. Hör ni någonting? Vad låter det som?". Ba det låter som ett jävla russin som håller käften? A men sen skulle vi äta eländet och smaaaaaka och tugga och känna efter osv. Och jag hatar verkligen russin. Konsistensen, smaken (smakar typ pensionär?) Alltså som unken gamling luktar. Så när vi skulle berätta om vår "upplevelse" sa jag bara: "russin är inget annat än förödmjukade vindruver". Det är ju sant men också ett litet skämt va, för att lätta upp stämningen där som var skrämmande new ageig. Ingen skrattade. Hon skrattar nästan aldrig, ledaren då. Alltså hon är provocerande tråkig, har samma ansiktsuttryck hela tiden. A men sen skulle vi göra "kroppsskanning" och ligga på golvet och andas och "rikta positiv uppmärksamhet" åt våra fotsuler osv. Har svårt för det alltså, flummet va. "Vilken känsla förnimmer du nu?". Ba, tristess? Nä men jag ska försöka, lovar. Kej, återkommer!

alltså, kommer eventuellt radera föregående inlägg när jag kommer till sans om några timmar och börjar skämmas och vet hut.



uppdatering:

det gick ganska många timmar men jag kom till sans och började skämmas osv osv. *raderar*

you shall have every breath in my body

och så detta med min oförklarliga fixering vid evita - the soundtrack. alltså jag v.e.t inte. men jag lyssnar och gråter. för att det är så sorgligt, för att det är så tacky, för att makarna perón fuckade med folket, för att folket älskade evita ändå, för att evita dör, för att antonio banderas klampar in i alla låtar med hela sin omusikalitet. 

alltså, antonio banderas, please.

statusuppdatering

Men inget nytt, inget nytt alls. Fortfarande så himla depp. Och romantiserar 2005-2006 när min depression var snyggare, jag var snyggare, yngre, obviously, och smalare, med flawless skin och jag skrev sorgliga, patetiska blogginlägg på deardiary med denna typ av bild som illustration:

Och på tal om flawless skin: hyn är bättre nu när jag inte knaprar voxra, dock ej framme vid målet. Tänk om voxra har förstört hyn för all framtid! Orkar ej tänka på detta pga är redan deprimerad och komplextyngd.

Ack, det var längesedan men jag har varit upptagen med att må kasst. Men också dalarna, bokklubb och svt play. Och planen nu: låtsas må bra tills jag mår bra, stärkande promenader osv, få ordning i hemmet. Samt komma igång med skrivandet, fast det ger mig ångest att läsa igenom och påminnas om hur -s-v-å-r-t- jag har med kvantitet, alltså att ba -p-r-o-d-u-c-e-r-a- text. Det vore så skönt (uppenbarligen) att vara en sådan som skriver sida på sida och sedan kan -t-a-  -b-o-r-t-. Gu, hur lär man sig det? HUR LÄR MAN SIG DET? Svara gärna i kommentarsfältet. Tack på förhand.

Day 02 – A book that you’ve read more than 3 times

Heh. Diva av Monika Fagerholm kanske? Har läst den säkert tio gånger, första gången när jag var fjorton, det var 2008. Jag önskade mig den i födelsedagspresent och fick den. Hade ingen aning vad det var för roman, hade bara sett den i Bonniers Bokklubbs medlemstidning(!) och blev intrigued. Och jag läste och ba ... TJÄRLEK

Först fattade jag ingenting. Och sen fattade jag. Fast kanske inte? Eller jo. Jag visste inte att man kunde skriva så. Men jag ville skriva så!

Men också: Bübins unge av Mare Kandre. Jag älskar Mare Kandre kanske lika mycket som jag älskar Monika Fagerholm och jag älskar Bübins unge kanske lika mycket som jag älskar Diva. Och den första läsupplevelsen var kanske lika storslagen som när jag läste Diva första gången. Jag hade redan läst Kandre, Det brinnande trädet, och tyckte redan att hon var fab. Men när jag gick på Biskops-Arnö, 2003, började jag på ett konstigt, eheh, textprojekt som handlade om Barnet och Barnets föräldrar och det var vita fält och snö och blod och väldigt Don't go into that barn fast typ... Dalarna. Ahahaha, ja jävlar. A men Maria Margaretha sa till mig efter en handledningsdag att det påminde väldigt mycket om Bübins unge. Och ja ba: I wish. För det är inte jag som är ett geni, det är Mare Kandre.

-

Och mitt skrivmonster nu, det som jag påbörjade 2007 (och inte rört sedan 2008) handlar om... barn. Konstiga barn. Och vita salar och blod och det är väldigt mycket skrivarskoledebutantprosalyrikwhatever. Och det sitter jag här och koketterar med trots att den där textklumpen är långt från klar. OCH TIDEN BA GÅR OCH JAG FÅR INGET GJORT OCH JAG ÄR EN SVAG KVINNA SNART 27 ÅR FYLLDA MED EN SJÄLVKÄNSLA UNGEFÄR SOM ETT JULGRANSLJUS.

Och det var vad jag hade att säga om a book you've read more than 3 times.

såatte.

bipolarbear

haha, senaste inlägget. så jävla mano.

det själsliga tillståndet och dagens ice-t

Det hade kunnat vara bättre med den andliga balansen men jag kan ju bjuda på en Ice-T tills jag återfår den. Den andliga balansen då. Som alltså är i obalans. Eh.

Ice-T på gymet



P.S. Fotot har jag stulit (utan att be om lov) från Ice-Ts eget fotoalbum på twitter.

men a.n.d.a.s då

alltså. på glid under en filt i madrid.

vet inte om musiken, om det jag menar med musik, är musik.

Om dagarna, när jag kommit hem från det där Gökboet orkar jag inte så mycket mer än att sitta i soffan och typ, glo. Och ägna mig åt min senaste besatthet: att göra låtlistor i Spotify. Just nu filar jag på låtlistan som går under arbetsnamnet "seriemördare i musik". Den kan jag dela med mig av när den är klar. Men till dess har jag betydligt hövligare listor som ni får lyssna på om ni vill. Enjoy.

you may remember it from such films as...

benckus lördagsmusik

i turned out to be a psychogirl

snöboll

vinter, bokstavligen

Diva Lucia/Eddie de Wire/Dödens ängel "Liz Maalamaa"

easy breezy beautiful (covergirl) *ler med ögonen*

lilla mikaelas första alfabet: var började musiken? (autobiographical, sort of)

skizzer från en fren dagbok

godnatt, godmorgon,

kan inte sova, uppenbarligen. det är liksom såhär med mina maniska perioder att de inte är maniska i den meningen att jag blir speedad och osårbar och gör en massa saker i rask takt. jag känner mig inte osårbar och oövervinnerlig. istället: ett slags speedande iof men mer i hjärnan, jag vill göra en massa saker samtidigt, vill göra dem nu nu nu fast resultatet blir att jag inte gör någonting alls. börjar måla men ledsnar så fort det går dåligt, försöker läsa kurslitteratur men slutar för att inget fastnar, tittar på tv men ser liksom inte. hoppar mellan sidor på www, bloggar och hemsidor och fb och mejl. vill skriva istället, kan inte skriva, går ut för att promenera men kommer bara ett kvarter bort och hem igen. vill köpa en massa saker och gör det ibland också, fast jag inte har råd egentligen, påbörjar projekt som inte avslutas, försöker ta tag i städning och vill då göra det ordentligt, från grunden, och börjar rengöra ugnen eller sortera skrivbordslådor vilket resulterar i ren ugn men odiskad smutsdisk eller tomma skrivbordslådor men fullt av papper och pennor och skräp på golvet. kan fortsätta räkna upp saker men ni kanske fattar så stop me oh stop me.

och nu vill jag inget annat än att någon ska trösta mig på något sätt, alltså lugna mig, hjälpa mig att räta ut saker. men det är ingen lämplig tid på dygnet för den sortens kontaktsökande, alla sover. såklart. utom svinen och de hjälper inte nu, de tröstar ju förvisso, på husdjursvis, men det är inte som att bencku är någon mia törnblom. och tjet är knappast någon "vägledare i personlig utveckling". gu vad töntigt det där blev. men ni fattar?

"ni" förresten, vilka är "ni"? de närmast sörjande och så de som googlat "ice-t", "lina andersson bipolär" och "libresse den lilla asken". känns för övrigt jävligt töntigt att adressera eventuella läsare i blogginlägg, som att "ni" är en stor publik.

jag är ju inte blondinbella. jag är per definition ingen blondinbella. jag är mikaela, bipolär- ångest i en liten ask.

orkar inte. vill bara att allt ordnar sig, på det där sättet vänliga trygga människor brukar säga att det gör, som att allt löser sig automatiskt. kan inte förmå mig att få något gjort. allt hänger på en skör jävla tråd och jag är så less på att sitta och vifta med tårna i slaskhinken.

det är inte en svacka, det är inte en romantiserad svart spiral som slutar i ett disigt vakuum med spända kindknotor och intressanta ringar under ögonen. nog för att jag brukar få ringar under ögonen men de har aldrig varit intressanta, bara tunga blåa fält som inte har smickrat mitt anlete särskilt.

jag går i princip aldrig ner i vikt, 96% av alla svårare, mörkare avgrundsperioder är det tvärtom. och jag ligger oduschad i sängen i noppiga mjukisbyxor och smutsig tröja full av kaksmulor. eller brödsmulor. eller glassfläckar.

och jag gråter så hårt att marsvinen blir rädda och mina redan svullna ögonlock klistrar ihop som vattniga sniglar under ögonbrynen. jag förbrukar så vansinnigt stora mängder näsdukar, ser framför mig hur regnskog på regnskog avverkas för varje ny näsduksförpackning jag öppnar.

jag har nästan alltid tänkt att ångesten är som värst när den är obefogad men det är så fel, det värsta är när man själv är orsaken till den.

i'm with crazy

I går var det registrering för Bild B som jag ju måste läsa igen den här terminen eftersom jag blev sjukskriven sist. Hade hoppats att lillasyster Andersson skulle läsa den här terminen med mig men jag fann mig ensam med en hel flock människor som har läst Bild A tillsammans och som var såhär..."sammansvetsade". Uh. De liksom tjattrade som apor och skulle kramas och alla verkade vara ambitiösa på ett störande sätt. Citat: "ja den boken var dyr men jag köpte den ändå, för den vill jag ha som lärare". Ja. Det är de medelålders som är sådana. Inte för att de yngre var inte mindre irriterande, käcka och entusiastiska och liksom foträta. Och jag lovar att de har foträta troser också. Nog för att jag tycker det är skönt som omväxling med lärarstudenter som faktiskt tar studierna på allvar och inte bara gnäller över att kurslitteraturen på Lit.vet är "svår" ("Om man kan skriva en roman som Doktor Glas måste man vara sjuk i huvet!"), men jag, som ju alltid positionerar mig som sur och trumpen, tycker att det är gött att störa mig på kurskamrater. Jag är ju liksom aldrig helt tillfreds om jag inte får tycka illa om någon. Men! Av en slump började jag prata med tjejen bredvid mig vid bordet och helt plötsligt visade det sig att hon är en fellow bipolar! Det är ju inte som att jag börjar vifta med psychoflaggan det första jag gör när jag pratar med människor men det slumpade sig så ändå och så bondade vi och pratade om allt gemensamt som kommer med sjukdomen: familjens inställning till medicinering, att vi har samma kombination av mediciner, problem med studier, depressionerna, de maniska perioderna och annat sjukdomsrelaterat. Oddsen va.

P.S. Notera att jag helt plötsligt har börjat skriva med versaler.

ja vi vet du behöver hjälp

ett jävla nederlag, den här dagen inte ett liv. eller jo, mitt liv exakt. i nötskalet ni vet. alltså, eftersom jag är en psychogirl, sort of, bipolär om man ska vara mer noggrann, får jag "hjälp" hehe från "studentstödet" höhö med olika saker. har skrivit om detta tidigare om någon är intresserad av min sjukdomsbild. nå, såsom varande student med "psykiska eller neuropsykiatriska funktionshinder" *sär* har jag min mentor (inte frireligiös) och nu också s k "anteckningsstöd". det innebär att någon på min kurs går med på att kopiera sina anteckningar om jag inte pallar med att gå på seminarium. när det är manorelaterat då. ja, och nu har jag alltså blivit tilldelad "anteckningsstöd". jag befarade att det skulle bli unge herr aristoteles men det visade sig vara unge herr aristoteles kamrat, en sådan där brud som är lite "crazy" och har neongröna jeans och typ skogshuggargummistövlar på sig. ung excentrika. hon verkar vara jävligt bright dock och inte ohövlig vad jag märkt. fast jag har sett att hon tittar konstigt på mig ibland, liksom granskande. kanske anar hon att det är jag som får utdelningen av hennes välgörenhetsarbete. jag tror nämligen inte att hon vet det, alltså att studievägledaren har avslöjat min identitet. *är så jävla hemlig* kanske är det uppenbart att det är jag som är the basketcase, typ blekare för varje vecka och med ögonpåsar större än ikeakassar. och ja, sur och trumpen då, min signaturutstrålning på seminarium och den enda som inte har någon att hänga med på "rasten". jag får själv bestämma om jag vill vara "anonym" eller inte men vadfan, orkar inte. hon fattar ju uppenbarligen att det är jag och det blir bara meckigt att hämta upp anteckningar i ett "hemligt fack" eller något. men blabla, det jag skulle skriva var:

i dag hade jag och anna s en fikadejt. vi skulle ses efter mitt seminarium men jag flippade nästan under första halvan, kallsvettades, hjärtklapp, you know the drill. jag höll ut till paus och sedan smet jag. träffade så anna en timme tidigare än väntat, lugnade ner mig. jag har inte träffat anna s på aslänge, blir inte så av någon anledning. hon jobbar och jag får mina "perioder" när jag liksom går in i mig själv och inte pallar att ens ringa eller maila eller öppna när det ringer på dörren *elfriede jelinek*

så, ja. det var fint att träffa anna nu, vi hängde ett tag, drack kaffe och sedan följde jag med henne när hon uträttade ärenden: köpa saffran och cd-råmm. sedan, när vi gått åt varsitt håll, kom jag på att jag behövde köpa saker jag med, bland annat sockor(!) och present åt mor som jag ska fira i helgen. nå, jag gick in i närmaste butik. indiska. och här kommer jag till någon slags poäng: när jag hasade runt därinne och oengagerat letade present, fick jag se den unga excentrikan! mitt "anteckningsstöd". vet inte om hon såg mig men liksom. antagligen. kul. tror hon nu att jag skolkar för att shoppa bohemiska tunikor? tänker hon att jag -u-t-n-y-t-t-j-a-r- -s-y-s-t-e-m-e-t-?-

okej, nu när jag har babblat mig fram till slutet här så känner jag att det inte är något att gå upp i atomer över direkt. om jag säger så. skulle också kunna säga att det inte rör mig i ryggen. därmed blir hela den här texten helt meningslös och då var den inte ens intressant till att börja med. men jag har ju inte direkt huvudet på skaft de här dagarna. så. häpp!

obs!

måste bara säga om min mentor att jag inte tycker att hon utstrålar frikyrklig längre, bara lugn och trygg. fick dessutom lite inside information av mm som ju också virkar, förlåt, verkar på institutionen. ja och informationen gav ytterligare förtroende för mentor, hon är tydligen engagerad i queera aktiviteter och dragar till och med! heja mentor!

träffade alltså min mentor i går. hon såg lite frireligiös ut.

absolutely cuckoo

dagarna nu: djurskötsel, satsumas, tranbärsjuice, okynnessurf, televisionen.
men i morgon ska jag på någon slags möte med studiestödet (för oss psykfall) och studievägledaren på lit.vet för att göra upp någon slags studieplan plus diskutera mentor. haha mentor. jag kommer alltså få någon sorts fadder, en annan lärarstudent som får betalt för att peppa mig. eventuellt blir det aktuellt med "anteckningsstöd" också, inför kursen i filmisk gestaltning. ett stort haha på ordet "anteckningsstöd" också. känner mig som ett utvecklo. låter mer sär än det är egentligen, det innebär i praktiken att någon kursare kommer dela med sig av sina anteckningar om jag mår dåligt och inte pallar gå på seminarium.

obs! är ej schizo, utvecklingsstörd eller förståndshandikappad. bara så det är tydligt nu när jag viftar med mina dårpapper på www. känner mig som hon berny pålsson eller vad hon heter. hon vingklippt ängelbruden.

och nu skulle det vara på sin plats med lite sömn. skriver jag men hela kroppen skriker FET CHANS.

för att ta mig igenom dagen har jag tittat på fyra avsnitt av x-files, sytt en apa och stirrat i väggen.