just be charming!

i går var det kursstart. det är en kurs på lit.vet som jag ska ta som rest istället för den jag skulle ha läst för några terminer sedan, som alltså inte går att läsa längre. deltagarintresset för lyrisk modernism är lågt, av någon anledning. jag ska alltså läsa filmiskt berättande istället. det är nu inte någon uppoffring direkt, verkligen inte, men bitterfittan i mig misstänkte att antalet unga excentriker* skulle bli högt och är det något jag inte kan med så är det unga excentriker. jag hade förstås rätt, redan innan pausen inledde en yngling sitt anförande med orden: "som den gode aristoteles sade...". jag dog inombords. tog mig för pannan. önskade kalla omslag. kände att den klassiska vet-hut-skylten** hade varit på sin plats där.

vidare, en excentriker med långt, risigt, lite lockigt hår i hästsvans utmärkte sig. jag noterade att han och unge herr aristoteles satt kvar i föreläsningssalen under rasten, tillsammans med tre andra från unge herr aristoteles entourage. de kunde tydligen inte sluta diskutera diegisis vs mimesis i det filmiska berättandet. plötsligt ser jag i ögonvrån hur hästsvansen plockar fram en kortlek och börjar trixa och fixa med den, säger så till unge herr aristoteles: "välj ett kort!", "sätt tillbaka det i leken igen", "detta kort kan inte ligga överst för det är ett blygt kort".

DET ÄR ETT BLYGT KORT! herre. ja, sedan skrockade han lite och sa att han hade glömt tarotkorten hemma.

synd med tarotkorten, hoppas han tar med dem på torsdag. kanske kan han spå oss alla? eller så håller vi seans och åkallar the ghost of aristoteles. ja, den riktige aristoteles då.

hästsvansen verkar för övrigt vara den typen som tar med sig laptop till seminarierna. han hade faktiskt en liten pc liggande på bordet framför, startade den dock aldrig. det gjorde däremot en annan yngling med välkammad "rufsig" frisyr och mustasch. en skinande vit mac med flashiga tillbehör hade han tagit med sig. han smattrade flitigt på tangenterna under seminariets gång.

själv satt jag på bakre raden och höll käften. känner att jag alltid positionerar mig som sur och trumpen. samtidigt måste jag erkänna att jag aldrig känner mig riktigt tillfreds om jag inte får tycka illa om någon kurskamrat, behöver liksom känna mig -f-ö-r-m-e-r-. det innebär också att jag nästan blir besviken om det visar sig att det uttänkta hatobjektet visar sig vara likeable eller åtminstone småtrevlig. sådan är jag, sympatisk och ödmjuk!

OBS! är alltså inte otrevlig mot folk, jag är väluppfostrad och hövlig så länge jag blir bemött på samma sätt. dårå.



* den unge excentrikern:

• är oftast en man
• bär gärna hatt
• hittas ofta på universiteten,
  
• pluggar antagligen litteraturvetenskap, filosofi (praktisk eller teoretisk), konstvetenskap eller filmvetenskap.
• älskar strindberg
  
• tar alltför stort utrymme, på andras bekostnad
  
• måste till vilket pris som helst visa på sina kunskaper i sammanhang där det är helt irrelevant
• citerar i tid och otid

** efter ett samtal mellan mig och maria margaretha rörande unga excentriker, föreslog jag att vi istället för att ödsla vår värdefulla tid och kraft på att argumentera med dessa slynglar, skriver färdiga skyltar som vi hissar varje gång de säger eller gör något vi har invändningar mot. vi har nämligen lärt oss den hårda vägen att diskussionerna inte leder någonvart. ett förslag var att en skylt skulle ha texten "VET HUT", en annan skulle kunna lyda: "VAR HELLRE TREVLIG ÄN INTRESSANT".

eller, som morrissey säger: "we don´t have to be violent, or ugly or arrogant. just be charming! and what a pleasant world that would be."