lilla svarta

MENNEH!

skoja

eventuellt var det dumt att titta på "we need to talk about kevin" i morse.

hur gåre med krönikan? den om strindberg?

Tackar som frågar! Jo, jag har väl skrivit en tjugonio rader om hur jag -i-n-t-e- skriver en krönika om Strindberg och sen en och en halv rad -n-ä-s-t-a-n- om Strindberg. Det tar sig! Eventuellt. Ska väl ej ropa hej osv. Men liksom, tänk om min hjärna har börjat återhämta sig, tänk om det inte är förlorat! 

Och sen tänker jag att kanske beror det på att jag slutat med en av mina meds och det är ju lite kluvet med tanke på att jag ba har börjat dippa igen och är Unga Fröken Suicid varannan timme, liksom lite mindre zombie, lite mer självmordsbenägen. Nä men. Alltså jag ska inte vara sådan, det är ingen fara va. Det är bara min ångest, det är bara Churchills lilla svarta hund, det är ålrajt mor, jag blöder bara.

tja!

Det är bara er ulliga gulliga bipolar bear som skriver! Jag ska berätta för er om min senaste aktivitet. För två veckor sedan började jag på en mindfullnesskurs på psyket. Varje tisdag mellan fyra och halv sju sitter jag med tio andra dårar och lever i nuet. Ni kanske undrar om jag redan hatar någon och det kan jag säga att det gör jag. Det är en man förstås, är ju förutsägbar på det viset. Nä men han är säkert en trevlig prick men jag måste ju ha någon att störa mig på, det tycker jag att jag kan få unna mig. Hans enda fel hittills är väl bara det att han ska prata hela tiden och det får jag väl stå ut med så länge för ingen annan är så snacksugen på det stället. Utom kanske en person. Som också är man. Go figure. Ja men mitt hatobjekt har sådan störig röst va, alltså han låter så obehaglig, typ "len" om ni fattar? Alltså, som att han spelar en karaktär och betonar allt konstigt och överdrivet. Som att han njuter så mycket av att höra sin egen röst att han måste dra ut på orden och smaska fram varje mening. Anywhore! Nu ska jag berätta om första träffen på mindfullnesskursen.

Det första vi fick göra var att titta och lukta på och peta och på och lyssna(!) och slutligen äta ett russin. Alltså när ledaren ba "Ni kan föra föremålet (russinet) till örat. Hör ni någonting? Vad låter det som?". Ba det låter som ett jävla russin som håller käften? A men sen skulle vi äta eländet och smaaaaaka och tugga och känna efter osv. Och jag hatar verkligen russin. Konsistensen, smaken (smakar typ pensionär?) Alltså som unken gamling luktar. Så när vi skulle berätta om vår "upplevelse" sa jag bara: "russin är inget annat än förödmjukade vindruver". Det är ju sant men också ett litet skämt va, för att lätta upp stämningen där som var skrämmande new ageig. Ingen skrattade. Hon skrattar nästan aldrig, ledaren då. Alltså hon är provocerande tråkig, har samma ansiktsuttryck hela tiden. A men sen skulle vi göra "kroppsskanning" och ligga på golvet och andas och "rikta positiv uppmärksamhet" åt våra fotsuler osv. Har svårt för det alltså, flummet va. "Vilken känsla förnimmer du nu?". Ba, tristess? Nä men jag ska försöka, lovar. Kej, återkommer!

kapitel 4. i vilket jag går på bröllop, förstör ovärderligt glas och ramlar i ett buskage

Kittens! 

Vi har kommit till kapitel fyra i denna min bekännelseroman som är en liten exposé över förra helgens förehavanden. ("Förehavanden"? Herre.gu).

Blabla, i alla fall. Jag gick på bröllop iförd hundklänning med något slampig urringning. Fick tvångstankar under själva vigseln, var rädd att jag skulle skrika könsord eller kasta nån himla psalmbok tvärs över altargången eller något. Så jag satt och liksom spände hela kroppen vilket var jobbigt redan vid själva intågandet men bra kanske för istället för att grina bort mitt smink klarade jag mig undan med endast fuktiga ögonvrår. Å men bröllsiparet var så himla fina!

Och det var första oktober och varmt och solen sken som en jävla majkase över landsortskyrkan med omnejd.

Sen blev det middag. Hade fasat lite för den. För det är så att brudgummen är någon sorts officer, bröllopsfesten skulle hållas på regementet och bland gästerna fanns många andra officerare och armétyper. Kändes läskigt. Tänkte att jag skulle få lov att prata med tråkiga personer med trista åsikter, bli arg men få lov att hålla mig i schack fast kanske inte kunna det efter några glas vin. A men så fick jag en helt fantastisk bordsdam! Vi blev dödspolare direkt. Och så hade jag bästa bordskavaljeren någonsin! Som visserligen var officer men så jävla grym och sa saker som "jag är intresserad av genusfrågor, det är ju också viktigt för mig som chef". Alltså vi hade asbra diskussioner om feminism och kvotering och hbtq-frågor. Och hans fru! Hon satt en bit längre upp vid vårt bord och uttryckte tidigt (och högt) oro över att serveringspersonalen skulle ta våra vinglas (med vinet kvar i ) medan vi var ute på "rast". Efter middagen svor jag henne evig kärlek. Winelovers unite.

Jobbigt dock: råkade naturligtvis välta ett vinglas så att vin rann ur och fot gick av. Det är inte hela världen kanske men vi hade liksom fått stränga, nåja, order om att vara försiktiga med just dessa glas eftersom de tillhör Upplands ledningsregemente någonting någonting, gjorda i kristall och inte längre tillverkas, akta akta osv osv osv. Men mig kan man ju inte ha i möblerade rum, det är ju tydligt.

Jobbigt 2: någon gång under natten snubblade jag på stenplattorna utanför festlokalen, landade hårt på sten och sen mjukt i något himla buskage. Fick bli hjälpt upp. Alltså.

Men jag låtsades som inget, fortsatte som innan, hade askul, dansade hundklänningen svettig, hängde med min bordsdam och skrev en jävligt lång och bipolär hälsning i brudparets gästbok.

Slut på kapitel 4.

ehe

nä. skämmigt med deppbloggen, ingen har mailat! MEN DET SKITER VÄL JAG I JAG BEHÖVER INTE ER BEKRÄFTELSE ANYWAYS! skoja. lika bra kanske. alltså, då kan jag skriva precis vad som helst! 

kej. vaknade alldeles för tidigt idag med. det är väl därför jag är helt ur balans va.

livet och natten och melankoli i största allmänhet

alltså. såhär funkar det:

vaknar på natten, är kissnödig men orkar ej gå upp och gå på toa. somnar nästan om men vågar inte somna helt pga är rädd att kissa på mig i sömnen. går upp och kissar, lägger mig sen igen, kan inte somna om. går upp och sätter mig i köket med dator, ser solen gå upp. eller, skulle se solen gå upp om den inte var skymd av alla hus. 

annars. har tänkt göra en särskild deppblogg. så jag inte behöver vara så patetisk här. är paranoid och vill ha lite mer koll på vilka som läser. tänker att det är easy peasy att lista ut vem jag är här, om en känner mig lite och en har ju någon slags stolthet? nya deppbloggen kommer att vara som en ångestdagbok och sjukt patetisk och deppig och töntig på ett sätt som kanske är rart när en är tonåring men inte så klädsamt när en är NÄSTAN 27 ÅR FYLLDA OCH EN SVAG KVINNA MED EN SJÄLVKÄNSLA UNGEFÄR SOM ETT JULGRANSLJUS.

anyhoo. vill i så fall ha nya deppbloggen lite hemlig. satteh, om någon vill ha adressen till den, när den är klar, kan en maila och få den. hära: marsvinsmausoleet@gmail.com. en kan ju maila om annat med för den delen, om det är så.

men alltså, skammen om INGEN mailar. 

och så det här: vet ej var bloggy ska ligga. har försökt med wordpress som är assvårt att manövrera, iaf gratisversionen. grejade med blogg.se och blogspot men det ser ut som crap pga är dålig på html, kan inte alls faktiskt. är världens sämsta datanörd. och vill ju att det ska vara en fröjd för ögat att läsa deppblogg. 

okej, hej.

alltså, kommer eventuellt radera föregående inlägg när jag kommer till sans om några timmar och börjar skämmas och vet hut.



uppdatering:

det gick ganska många timmar men jag kom till sans och började skämmas osv osv. *raderar*

you shall have every breath in my body

och så detta med min oförklarliga fixering vid evita - the soundtrack. alltså jag v.e.t inte. men jag lyssnar och gråter. för att det är så sorgligt, för att det är så tacky, för att makarna perón fuckade med folket, för att folket älskade evita ändå, för att evita dör, för att antonio banderas klampar in i alla låtar med hela sin omusikalitet. 

alltså, antonio banderas, please.

statusuppdatering

Men inget nytt, inget nytt alls. Fortfarande så himla depp. Och romantiserar 2005-2006 när min depression var snyggare, jag var snyggare, yngre, obviously, och smalare, med flawless skin och jag skrev sorgliga, patetiska blogginlägg på deardiary med denna typ av bild som illustration:

Och på tal om flawless skin: hyn är bättre nu när jag inte knaprar voxra, dock ej framme vid målet. Tänk om voxra har förstört hyn för all framtid! Orkar ej tänka på detta pga är redan deprimerad och komplextyngd.

statusuppdatering

jag har slutat med en av mina mediciner för jag fick så dålig hy av den. har typ alltid haft persikohy, sort of, och tänker reclaima den. projekt flawless skin is a go.

Day 02 – A book that you’ve read more than 3 times

Heh. Diva av Monika Fagerholm kanske? Har läst den säkert tio gånger, första gången när jag var fjorton, det var 2008. Jag önskade mig den i födelsedagspresent och fick den. Hade ingen aning vad det var för roman, hade bara sett den i Bonniers Bokklubbs medlemstidning(!) och blev intrigued. Och jag läste och ba ... TJÄRLEK

Först fattade jag ingenting. Och sen fattade jag. Fast kanske inte? Eller jo. Jag visste inte att man kunde skriva så. Men jag ville skriva så!

Men också: Bübins unge av Mare Kandre. Jag älskar Mare Kandre kanske lika mycket som jag älskar Monika Fagerholm och jag älskar Bübins unge kanske lika mycket som jag älskar Diva. Och den första läsupplevelsen var kanske lika storslagen som när jag läste Diva första gången. Jag hade redan läst Kandre, Det brinnande trädet, och tyckte redan att hon var fab. Men när jag gick på Biskops-Arnö, 2003, började jag på ett konstigt, eheh, textprojekt som handlade om Barnet och Barnets föräldrar och det var vita fält och snö och blod och väldigt Don't go into that barn fast typ... Dalarna. Ahahaha, ja jävlar. A men Maria Margaretha sa till mig efter en handledningsdag att det påminde väldigt mycket om Bübins unge. Och ja ba: I wish. För det är inte jag som är ett geni, det är Mare Kandre.

-

Och mitt skrivmonster nu, det som jag påbörjade 2007 (och inte rört sedan 2008) handlar om... barn. Konstiga barn. Och vita salar och blod och det är väldigt mycket skrivarskoledebutantprosalyrikwhatever. Och det sitter jag här och koketterar med trots att den där textklumpen är långt från klar. OCH TIDEN BA GÅR OCH JAG FÅR INGET GJORT OCH JAG ÄR EN SVAG KVINNA SNART 27 ÅR FYLLDA MED EN SJÄLVKÄNSLA UNGEFÄR SOM ETT JULGRANSLJUS.

Och det var vad jag hade att säga om a book you've read more than 3 times.

såatte.

bipolarbear

haha, senaste inlägget. så jävla mano.

ett enkelt sätt att förmedla ett budskap

Kom just på att när jag var liten trodde jag att ordspråket lät: "vill man vara fin får man lida terapin"

god morgon!

Ägnar mig åt lite Voodoo såhär på morgonkvisten!

9-5

Första dagen på nya jobbet flyttades till idag. På grund av sjukdom. Inte min sjukdom för någon sådan har jag inte. Eller sjukdom har jag ju, men ingen förkylning eller liknande. Nåväl, jag ska strax gå till bussen. Är nervös. Dagens klädsel: en blandning mellan sexy secretary och Edward Blom. Skoja.

det själsliga tillståndet och dagens ice-t

Det hade kunnat vara bättre med den andliga balansen men jag kan ju bjuda på en Ice-T tills jag återfår den. Den andliga balansen då. Som alltså är i obalans. Eh.

Ice-T på gymet



P.S. Fotot har jag stulit (utan att be om lov) från Ice-Ts eget fotoalbum på twitter.

men a.n.d.a.s då

alltså. på glid under en filt i madrid.

vet inte om musiken, om det jag menar med musik, är musik.

Om dagarna, när jag kommit hem från det där Gökboet orkar jag inte så mycket mer än att sitta i soffan och typ, glo. Och ägna mig åt min senaste besatthet: att göra låtlistor i Spotify. Just nu filar jag på låtlistan som går under arbetsnamnet "seriemördare i musik". Den kan jag dela med mig av när den är klar. Men till dess har jag betydligt hövligare listor som ni får lyssna på om ni vill. Enjoy.

you may remember it from such films as...

benckus lördagsmusik

i turned out to be a psychogirl

snöboll

vinter, bokstavligen

Diva Lucia/Eddie de Wire/Dödens ängel "Liz Maalamaa"

easy breezy beautiful (covergirl) *ler med ögonen*

lilla mikaelas första alfabet: var började musiken? (autobiographical, sort of)

skizzer från en fren dagbok

godnatt, godmorgon,

kan inte sova, uppenbarligen. det är liksom såhär med mina maniska perioder att de inte är maniska i den meningen att jag blir speedad och osårbar och gör en massa saker i rask takt. jag känner mig inte osårbar och oövervinnerlig. istället: ett slags speedande iof men mer i hjärnan, jag vill göra en massa saker samtidigt, vill göra dem nu nu nu fast resultatet blir att jag inte gör någonting alls. börjar måla men ledsnar så fort det går dåligt, försöker läsa kurslitteratur men slutar för att inget fastnar, tittar på tv men ser liksom inte. hoppar mellan sidor på www, bloggar och hemsidor och fb och mejl. vill skriva istället, kan inte skriva, går ut för att promenera men kommer bara ett kvarter bort och hem igen. vill köpa en massa saker och gör det ibland också, fast jag inte har råd egentligen, påbörjar projekt som inte avslutas, försöker ta tag i städning och vill då göra det ordentligt, från grunden, och börjar rengöra ugnen eller sortera skrivbordslådor vilket resulterar i ren ugn men odiskad smutsdisk eller tomma skrivbordslådor men fullt av papper och pennor och skräp på golvet. kan fortsätta räkna upp saker men ni kanske fattar så stop me oh stop me.

och nu vill jag inget annat än att någon ska trösta mig på något sätt, alltså lugna mig, hjälpa mig att räta ut saker. men det är ingen lämplig tid på dygnet för den sortens kontaktsökande, alla sover. såklart. utom svinen och de hjälper inte nu, de tröstar ju förvisso, på husdjursvis, men det är inte som att bencku är någon mia törnblom. och tjet är knappast någon "vägledare i personlig utveckling". gu vad töntigt det där blev. men ni fattar?

"ni" förresten, vilka är "ni"? de närmast sörjande och så de som googlat "ice-t", "lina andersson bipolär" och "libresse den lilla asken". känns för övrigt jävligt töntigt att adressera eventuella läsare i blogginlägg, som att "ni" är en stor publik.

jag är ju inte blondinbella. jag är per definition ingen blondinbella. jag är mikaela, bipolär- ångest i en liten ask.