Tackar som frågar! Jo, jag har väl skrivit en tjugonio rader om hur jag -i-n-t-e- skriver en krönika om Strindberg och sen en och en halv rad -n-ä-s-t-a-n- om Strindberg. Det tar sig! Eventuellt. Ska väl ej ropa hej osv. Men liksom, tänk om min hjärna har börjat återhämta sig, tänk om det inte är förlorat!
Och sen tänker jag att kanske beror det på att jag slutat med en av mina meds och det är ju lite kluvet med tanke på att jag ba har börjat dippa igen och är Unga Fröken Suicid varannan timme, liksom lite mindre zombie, lite mer självmordsbenägen. Nä men. Alltså jag ska inte vara sådan, det är ingen fara va. Det är bara min ångest, det är bara Churchills lilla svarta hund, det är ålrajt mor, jag blöder bara.
Jag har ända sedan barnsben dragits till suicidala och destruktiva människor. Eheh. Jag skyller det på min ömma moder och hennes vurmande för Morrissey. Eller så äre kanske det finska arvet, det jefla vemodet. I alla fall, high five för ångest! Det är mycket av den varan just nu.
SvaraRaderaDet låter sunt tycker jag! Själv har jag bara ett kvartsfinskt arv men det är väl tillräckligt när en är bipolär kanske. Dubbel high five! Har du hämtat dig från den stora dramakvällen? Det lät mycket spännande.
RaderaVarje fredag på puben är sådär dramatisk, more or less. Blev bara extra utmattad pga sjukdom. Det knäckte mig dock att en kille jag haft ögonen på ett längre tag dök upp med en skinny jävla tjej (som drack LÄSK hela kvällen - vem tror hon att hon är?!) Inte så att jag grät mig till sömns, men ändå.
SvaraRaderaFantastisk arbetsplats! Skulle vilja vara där en vanlig fredag! Haha, tjejen är ju uppenbarligen astråkig.
Radera