I går var det registrering för Bild B som jag ju måste läsa igen den här terminen eftersom jag blev sjukskriven sist. Hade hoppats att lillasyster Andersson skulle läsa den här terminen med mig men jag fann mig ensam med en hel flock människor som har läst Bild A tillsammans och som var såhär..."sammansvetsade". Uh. De liksom tjattrade som apor och skulle kramas och alla verkade vara ambitiösa på ett störande sätt. Citat: "ja den boken var dyr men jag köpte den ändå, för den vill jag ha som lärare". Ja. Det är de medelålders som är sådana. Inte för att de yngre var inte mindre irriterande, käcka och entusiastiska och liksom foträta. Och jag lovar att de har foträta troser också. Nog för att jag tycker det är skönt som omväxling med lärarstudenter som faktiskt tar studierna på allvar och inte bara gnäller över att kurslitteraturen på Lit.vet är "svår" ("Om man kan skriva en roman som Doktor Glas måste man vara sjuk i huvet!"), men jag, som ju alltid positionerar mig som sur och trumpen, tycker att det är gött att störa mig på kurskamrater. Jag är ju liksom aldrig helt tillfreds om jag inte får tycka illa om någon. Men! Av en slump började jag prata med tjejen bredvid mig vid bordet och helt plötsligt visade det sig att hon är en fellow bipolar! Det är ju inte som att jag börjar vifta med psychoflaggan det första jag gör när jag pratar med människor men det slumpade sig så ändå och så bondade vi och pratade om allt gemensamt som kommer med sjukdomen: familjens inställning till medicinering, att vi har samma kombination av mediciner, problem med studier, depressionerna, de maniska perioderna och annat sjukdomsrelaterat. Oddsen va.
P.S. Notera att jag helt plötsligt har börjat skriva med versaler.
P.S. Notera att jag helt plötsligt har börjat skriva med versaler.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar