orkar inte. vill bara att allt ordnar sig, på det där sättet vänliga trygga människor brukar säga att det gör, som att allt löser sig automatiskt. kan inte förmå mig att få något gjort. allt hänger på en skör jävla tråd och jag är så less på att sitta och vifta med tårna i slaskhinken.

det är inte en svacka, det är inte en romantiserad svart spiral som slutar i ett disigt vakuum med spända kindknotor och intressanta ringar under ögonen. nog för att jag brukar få ringar under ögonen men de har aldrig varit intressanta, bara tunga blåa fält som inte har smickrat mitt anlete särskilt.

jag går i princip aldrig ner i vikt, 96% av alla svårare, mörkare avgrundsperioder är det tvärtom. och jag ligger oduschad i sängen i noppiga mjukisbyxor och smutsig tröja full av kaksmulor. eller brödsmulor. eller glassfläckar.

och jag gråter så hårt att marsvinen blir rädda och mina redan svullna ögonlock klistrar ihop som vattniga sniglar under ögonbrynen. jag förbrukar så vansinnigt stora mängder näsdukar, ser framför mig hur regnskog på regnskog avverkas för varje ny näsduksförpackning jag öppnar.

jag har nästan alltid tänkt att ångesten är som värst när den är obefogad men det är så fel, det värsta är när man själv är orsaken till den.