p.s

Den som noggrant synade Nowhere Boy-planschen två inlägg ago såg kanske den käcka lilla texten ovan filmtiteln:

AT FIFTEEN ALL JOHN LENNON NEEDED WAS LOVE

Alltså.

At. Fifteen. All. John. Lennon. Needed. Was. Love.

Jag kan inte ens. Kan verkligen. Inte. Jag menar HUR ska man ens kommentera en sådan töntig fuckin line. Det är bara för lame. Ba: "Vi har humor också!

recycle: dear diary 4/7 -06

[nej, inte håller jag mig för god för att citera mig själv inte]

första och förhoppningsvis enda gången jag citerar friedrich nietzsche:

"jag har gett min smärta ett namn och kallar den 'hunden'- den är precis lika trogen, lika påträngande och skamlös, lika underhållande, lika klok som varje annan hund- och jag kan ryta åt den och låta mitt dåliga humör gå ut över den; precis som andra gör med sina hundar, tjänare och kvinnor"

nå, han var ingen glad lax precis, den där nietzsche. och jag har inga tjänare och jag har inga kvinnor. men om jag ska ge min smärta ett namn och det blir "hunden", vet jag att jag kommer att gulla med den och ge den alltför mycket uppmärksamhet.

jag ska kalla min smärta "friedrich nietzsche".




ett tillägg här, dagens datum, alltså tjugotredje maj -tio: jag har nu (istället för "friedrich nietzsche") tagit för vana att kalla min smärta/mina depressiva perioder "churchills lilla svarta hund"

var började musiken?

I går såg jag Nowhere Boy. Den var inte så bra. Alls. Den var faktiskt skitdålig. Alltså de blödiga delarna där man skulle få se John Lennons "sårbara" sida var så sjukt irriterande. Den där skådespelaren var bättre Lennon när han spelade sarkastisk och odräglig, vilket han ju var. Lennon. För alltså, jag köpte det inte, det emotionella. Det blev så jävla känslosamt och utstuderat filmiskt. Ba "Nu gör vi film om Lennon i samma anda som 'Walk the line" och 'Ray' och så visar vi upp hans tragiska uppväxt och hur Tjänslig John Lennon egentligen var". Jo. Det var han väl, alltså han hade en rätt pissig barndom. Men (och nu talar jag som självutnämnd Lennonexpert, bringing you the facts on The Beatles since 1995), han visade inte direkt upp den smärtan (heh) förrän typ 1970 och John Lennon/Plastic Ono Band. Alltså han mådde, kan en anta, naturligtvis riktigt jävla dåligt som tonåring men den överdrivet sorgsna uppsynen, hela minspelet skådespelaren krystar fram. Så jävla over the top. Och så har den underrubriken "The untold story about John Lennon". I helvete.

Dessutom castar de en Pretty Boy! Lennon var ingen Pretty Boy. Okej, jag är tacksam att de inte klistrade fast en Lennonnäsa på honom för att göra honom mer autentisk. Men valde de skådespelaren för den eventuella sex appealen eller vad? Ta då hellre en som kan agera. Och som är bättre på liverpoolaccent. Viktia grejur. Roligt dock att unge McCartney spelas av gossen från Love Actually som nu precis har passerat puberteten och har världens längsta hals. För det var ju Paul som var the pretty one.

Och förresten! Vad fan är grejen med den incestuösa hinten mellan John och hans mor? Vet hut assholes! Som för att smaska till det hela liks, så jävla billigt.

Men Beatlesrelaterad film jag kan rekommendera: Backbeat. Hallå Stuart och Astrids love story.! Ba: en tår trillar ur Mikaelas cyniska öga.

Det var väl det jag ville skriva. Och skrev lite väl omständligt.

Antal länkar i det här blogginlägget: tolv
Antalet svordomar (beroende på vad en anser vara svordom) i det här blogginlägget: åtta

Men jag har ju så jävla (Oops I did it again!) dåligt ordförråd. Om någon tar illa upp kan jag byta ut alla jävla, skit, fan, piss, assholes och helvete (somebody stop me!) mot himlans eller väldans. *tar på mig en flott liten klänning och sippar rosévin*

yes it's real love

Okej, jag ska varna, det ska jag. För jag tänker vara så jävla puttinuttig och gulligull att man kan kräkas av det. Typ. Så långt jag kan sträcka mig offentligt då. Ehm. Alltså, Nico. Som jag älskaran. Hur han är the fucking love of my fucking life. Och fast båda har det så jävla pissigt, på varsitt håll, alltså var för sig. Så att det ibland går ut över den andra. Ändå. All jävla skit i den här jävla skitvärlden (som den ter sig ibland) är, på riktigt, futtigt.

Och den interna barnsliga humorn och hur han får mig att skratta och hur han får mig att gråta och all jävla Tjärlek. Nico min swissurlnissurl, I love you Mount Foreverst. Och jag vet att you loves me K2.

Och för att avrunda den här sockerkavalkaden ger jag er soundtracket

Hellur peeps! Long time no bloggin så att säga. Eller skriva! Haha, ja jävlar. Så, vad har ni haft för er? Berätta gärna i kommentarsfältet nedan!

Vad har annars hänt sedan jag uppdaterade senast, undrar ni såklart. Ptja, vulkanen Eyjafjallajökull har fått ett utbrott och därmed orsakat kaos för flygbolag och flygresenärer, Greklands ekonomi har kraschat, Lars Vilks har blivit attackerad av ilsken mobb under en föreläsning i Uppsala och jag har tatuerat mig! Som ni ser på bilden har jag tatuerat in mitt måtto "Carpe Diem"! Det är en sådan fin tanke tycker jag och varje gång jag ser min tatuering påminns jag om att jag måste fånga dagen! Varje dag! Inte. Carpe diem alltså, kör över mitt huvud. Orkar inte ens driva gäck med det tramset nu, sådana sjukt öppna dörrar att sparka in osv.

De här dagarna alltså, orkar inte skriva något om det heller. För det är så jävla ointressant och för övrigt är jag under tystnadsplikt. Men saker jag kan avslöja:

• Nico och jag äter sjukt mycket ost
• Min ekonomi är usel (känner mig som Grekland)
• Jag har för första gången i mitt liv tränat (hela två gånger) på ett sådant där, vahettere, gym
• Har inte, efter träning på ovan nämnda gym, märkt av någon endorfinkavalkad som jag hade väntat mig, (det har en ju läst i moderns hälsomagasin). Har istället fått ångestattacker i duschen. Båda gångerna.

Ja. Det var väl det. Och nu ska jag omfamna kvällen och fånga natten! Smell you later.

dagens ice-t

Här chillar Ice-T i självaste Versaces säng i Versace Mansion i Miami. Älskar att han är så avslappnad att han nästan glider ur sängen. Versaces säng. Som inte alls är flamboyant.

dagens ice-t

be mig inte förklara varför jag hyser en sådan osund fascination för ice-t. jag vet inte själv. men det blir bara värre det där för när jag började följa honom på twitter nådde det osunda intresset nya höjder. jag hittade alltså ice-ts egna foton. en guldgruva. suddiga mobilfoton, bilder ur familjealbumet, foton på valda delar ur hemmet. och som den vänliga själ jag är kommer jag att dela med mig detta.

p.s vill ni följa mig på twitter kan ni göra det här. men det är inte särskilt intressant. alls. jag uppdaterar typ aldrig för ingen av mina sju "followers" heh är någon som skulle tycka det vore särskilt spännande (fem av dem, gissar jag, kan inte svenska) och jag känner ingen personligen som twittrar. eller jo, tobias. men han är inte en av mina sju followers.