jag var sju år tror jag, kanske åtta, kanske nio, och jag skulle sova över hos mormor och morfar. Det var sommar. Jag hade klänning och eh vita seglarskor, som typ loafers, (kör.över.mitt.huvud) på mig den dagen men fick med mig min lila träningsoverall ifall det blev kallt till kvällen. Men det blev kallt också nästa dag. Det blåste ganska mycket. Jag och mormor skulle gå en promenad med hunden. Kallt och blåsigt alltså fast solen sken så jag tog på mig klänningen. Men då sa mormor nej. Det var för kallt med klänning, jag kunde få urinvägsinfektion, jag var/är brydd för det. Jag måste ta träningsoverallen. Och det hade varit okej om jag bara hade kommit ihåg att ta med mig mina tennisskor. Så jag tänkte att jag tar gummistövlarna för jag hade ett särskilt par gummistövlar hos mormor och morfar eftersom de hade/har bondgård och jag hängde ofta i lagårn med morfar. Hence gummistövlar. Men twisten här: det regnade inte, det hade inte regnat på över en vecka, det var torrt på vägarna, torrt överallt och mormor sade bestämt ifrån. Inga stövlar. Det skulle bli för varmt och tungt att gå i. "Du får ta skorna" sa mormor. De vita seglarskorna. Och jag må ha varit barn och clueless och icke fashionabel men jag tittade på den lila träningsoverallen, på byxorna med muddar nertill, tittade på de vita skorna, och fick ångest pga fulheten i den outfiten, bönade och bad mormor att få ta gummistövlarna. Mormor sa nej. Mormor var obeveklig. Då ville jag stanna hemma men det fick jag inte heller. Jag grät inombords och bad till Gud att ingen skulle se mig. Vi började gå. Jag tjurade. Vi hann gå kanske tio meter innan vi mötte en av grannarna. Jag stirrade i backen. Och skammen ba öste över mig. Grannen skulle prata också så jag fick stå där i all min fulhet och skämmas. Och sen, när grannen och mormor pratat klart, kom nästa granne och sen en till och en till och jag började nästan gråta och jag hatade mormor hett och innerligt.
Kan ej förlåta henne för detta.
+
= nono
