popp-opp-i-topp

vanligtvis, när jag vill dö, brukar det inte ha med popcorn att göra. men det är nu så här att jag och nico var på bio, söndagsmatiné på bergakungen, där jag satte i mig enorma mängder popcorn medan utomjordingsräkor blev deporterade på skärmen framför. det är alltså dessa popcorn som gör sig påminda i min arma mage. min mage vill kräkas upp popcornen igen. själv vill jag bara döhöhöhöhö. helst utan att kräkas först men man kan ju inte få allt här i livet. (ironin där). chansen finns ju dock att jag, om jag skulle kräkas, återfår min lilla livsgnista. jag återkommer.

note to self:
ät aldrig ett tråg biopopcorn på fastande mage. popcornlunch är inte att rekommendera.
och för guds skull: varannan vatten! varannan vatten!