put a ring on it!

Förra veckan tog Nico och jag tag i det här med att få våra förlovningsringar förminskade. Vi har nämligen tatt Nicos farföräldrars ringar till våra och de är en aning för stora. Så stora att de ibland trillar av fingrarna om vi viftar för häftigt med händerna Ofta man viftar häftigt med händerna förresten. Anyhoo, vi tog ringarna "Svea och Morgan 1945" till guldsmeds/juvel/smyckesaffären för att "konsultera", typ. Expediten skulle hjälpa oss att få rätt storlek. Jag kände mig uppspelt och romantisk. Som i filmerna ni vet! Med Julia Roberts eller något. Fast mer genuint, of course och ingen prostitution. Kom förresten på att det kanske inte är Julia Roberts som gör alla romcoms nuförtiden? Är det mer hon den blonda från Grey's anatomy? A men blablabla. På guldsmeds/juvel/smyckesaffären: expediten håller upp typ provringar eller något och ba säger till mig "ja du har ju strutformade fingrar... eller kanske mer som en kona[sic!], alltså de blir tjockare och tjockare och är tjockast längst in". Alltså! Och så säger hon, självbelåtet, till Nico "Du har likadana fingrar som mig, knogarna är bredare än resten av fingret". Men hallå. Strutformad? Kon(a)formad? Tjockare och tjockare? Strutformad kan ju du vara själv, jävla idi, sa jag. Inte. Herreje, jag är betydligt mer väluppfostrad och hövlig än så. Kommer istället ge henne föraktfulla blickar på fredag när vi hämtar ringarna och när jag ska säga "tack" kommer jag inte mena det helhjärtat!