when yer 26 - retrospectiv 2.0

Missade ju Simon & Garfunkel! Sophie och jag lyssnade väldigt mycket på Simon & Garfunkel när vi var pubertetsungar. So here goes: the new and improved when yer 26

Och för den som inte har spotify har jag en liten prezent. Lyssna på låten, njut av det vackra bildspelet och höpnas över de avancerade effekterna

we'll walk hand in hand some day

Vid ingången till vallokalen nära mig satt två tanter, på varsin sida, med varsin gul reflexväst. Tant 1 bar socialdemokraternas ros på västen, tant 2 centerpartiets klöver. Båda sträckte fram sina lappar med darriga tanthänder när jag gick genom portarna, jag tackade nej till båda. När jag passerade damerna på väg ut igen hörde jag deras samtal, hemtrevligt sådär, på tanters vis: "... ja mina barnbarn har ju slutat småskolan alla tre..."

Ba we shall overcome.

Själv är jag pink som pelargonerna, go Gudrun!

you and I have memories longer than the road that streches out ahead

Igår fyllde Sophie, mitt hjärta, tjugosex. Och för att gå längs minnesgatan har jag gjort en liten låtlista med vad jag och Sophie lyssnade på mellan tio och tolv. Inte riktigt i kronologisk eller biografisk ordning, mer som godispåse/fruktsallad/whatever, härlig blandning osv. Tråkigt nog hittade jag bara en beatleslåt utan Tony Sheridan eller beatleslåt som inte någon annan gjort cover på. Och ja, Misery är väl inte det ord eller soundtrack jag främst skulle välja för att illustrera hur vår vänskap, som den rent musikaliskt, yttrade sig i puberteten. Men jaja, blabla, here goes:

When yer 26 - retrospectiv

Eller såhär för den som inte har spotify:

you probably think this song is about you

Under hela min och mina bröders uppväxt trodde vi att texten till introlåten i Transformers gick såhär: Transformers, whiskey, whiskey time

När det egentligen var såhär: Transformers, more than meets the eye/robots in disguise


Texter jag missuppfattat på senare år:

Destany's Child - Survivor

Rätt: I'm a survivor, I'm not gonna give up
Fel: I'm a survivor, I'm a forgiver

Laleh - Invisible

Rätt: Invisible rat holes
Fel: Invisible crackwhores



Uppdatering!

Efter lite korrläsning är inledningen som den ska och inte... fel

Och så kom jag på en annan blooper!

Håkan Hellström - Hurricane Gilbert

Rätt: Visst känns det fint att va vid liv en dag till, visst känns det fint nu, Hurricane?
Fel: Visst känns det fint att va vid liv en dag till, visst känns det fint nu, Harry Caine?*

* Harry Caine skulle till exempel kunna vara Michael Caines bror

9-5

Första dagen på nya jobbet flyttades till idag. På grund av sjukdom. Inte min sjukdom för någon sådan har jag inte. Eller sjukdom har jag ju, men ingen förkylning eller liknande. Nåväl, jag ska strax gå till bussen. Är nervös. Dagens klädsel: en blandning mellan sexy secretary och Edward Blom. Skoja.

I just can't get enough

dör skrattdöden:

ETT PARTI- EN VÄLJARE (MED EN BONUS)

Arkiv X

Kittens,

i morgon börjar jag mitt nya jobb på arkiv! Jag är, egentligen, mycket glad åt detta. Nu mest nervös dock. Det är mest det där med kläderna. Hur klär man sig när man jobbar på arkiv? Som Edward Blom? Möjligheterna är oändliga här känner jag, till skillnad från att klä sig som lärare. Foträta skor, är det första jag tänker på. Och foträta trosor med för den delen. Jag har alltid känt mig illa till mods dagarna innan ny praktikomgång på skola. Det måste vara bekvämt, främst. Och propert. Man blir inte populär om man kommer in i klassrum iförd något som liknar urringning. Hos kollegorna då. Eleverna kan ju tycka det är festligt. Ett problem är dock att man som ehum, yppig, egentligen inte kan ha någon ringning alls för allt man tar på sig visar mer eller mindre cleavage, bara man böjer sig lätt framåt eller något, håller sig om magen kanske. Som man gör för att liksom dölja fettet som bullar ut över byx/kjollinningen. Det blir så med alla överdelar. Utom polotröja då. I don't do polotröja. Herre vad ful jag är i polotröja. Vad fula (nästan) alla är i polotröja. Borde förbjudas. Anyhoo. På arkiv tänker jag, på arkiv kan man go bananas. Typ sexy secretary. Man behöver inte gå och stå hela dagarna, man sitter vid skrivbord och ser sval ut. Man kan visa nyckelbenen. Ett problem med att kunna klä sig lite mer fashionable och mindre funktionellt på arbetsplatsen är att man liksom sätter en standard för hur välklädd man ska se ut. Man måste vara dashing v-a-r-j-e dag, för det blir liksom ens identitet. Jag jobbade så under våren. Det var rätt ansträngande. Men också belönande! En gång frågade en man mig om jag går på salong för att få mejkuppen lagd. Som att jag skulle ha tid och råd att göra det varje morgon innan klockan åtta. Men gu, babblet här, sidospår osv. Jag svettades alltså varje dag under våren för att vara piffig, ärtig, eller vad är det hon säger den där niotillfembruden; flott. Varje dag. Kände mig smutsig om jag återanvände en klänning eller något, två dagar i rad. Som Kurt säger (i Glee of course): "I'm so depressed I wore the same outfit twice this week".