en etta för två

det närmar sig, alltså det s k sambolivet. fast aldrig att jag kommer att referera (hej anglocism!) till nico som "min sambo", det är bara medelålders människor som gör det. och typ unga par som skaffar radhus innan de fyllt trettio, som slår sig ner i typ...gimo. och så har de kanske en hund som de tävlar med i agility. anyhoo, vi börjar redan fira nicos inflyttning och kommer väl fortsätta så länge pengarna räcker. det finns ingen anledning att inte fira. i morgon till exempel, firar vi inte bara själva flytten utan också att nico blir uppsalastudent. double the fun så att säga. å förresten, "utan också". säger man verkligen så? det låter helt skevt och typ som dubbelsovel. utan också. en tycker att jag borde ha ordning på det där, såsom blivande svensklärare. det har jag alltså inte. icke godkänt.

en båt är en båt är en båt

under en av delkurserna förra terminen skulle vi plöja e.h gombrichs the story of art och redovisa varsitt kapitel med en powerpointpresentation. det är mycket populärt med powerpointpresentationer på lärarutbildningen, särskilt på bildkurserna. men blahablaha, i vilket fall; en av brudarna i klassen, en sådan här riktigt brudig brud med alldeles för mörk foundation och en orange puderskorpa på det, vit ögonskugga och... h a i r e x t e n t i o n s ! man ser förlängningen lång väg, typ vita plastbitar som sticker ut ur hennes svartfärgade hår. ja, det var alltså den här bruden som skulle redovisa kapitel 28 - a story without end: the triumph of modernism; an altered mood; the changing past, och pratade om ditten och datten medan jag halvsov med öppna ögon för mänskan var så jäkla tråkig och kapitlet hade jag ändå läst. men ja, jag vaknade snart till. för bruden som nu berättade om lucien freud, slängde ur sig: "och han var barnbarn till simon freud, honom känner vi alla till!" och klassen ba: "... " tills lärare s skruvade på sig och sa att det ska vara sigmund, inte simon. "jaha!" sa extensionsbruden glatt och ryckte på axlarna. simon/sigmund, potejto/potato.

just det, hon nämnde nicolas de staël också. om nicolas de staël berättade hon lite sådär att han målade nonfigurativt och att fast han målade ett hus eller en båt så ville han inte att det skulle synas. att det var ett hus eller en båt. och så visade hon på bilden som jag har här ovan. och sa: "men folk kunde ändå se att det var en båt och då blev han så deprimerad att han, ja, han tog självmord helt enkelt, kastade sig ut genom ett fönster. och det var ju tråkigt!".

ja, hoppsan, han kastade sig ut genom ett fönster, platt som en pannkaka bara, splatt, usch vad tråkigt!

men för i helvete. "han ville inte att folk skulle kunna se att det var en båt". målningen heter ju för i helvete "bateaux"!*

*båtar

man tar sig för pannan. man vill ha kalla omslag.