orkar inte. vill bara att allt ordnar sig, på det där sättet vänliga trygga människor brukar säga att det gör, som att allt löser sig automatiskt. kan inte förmå mig att få något gjort. allt hänger på en skör jävla tråd och jag är så less på att sitta och vifta med tårna i slaskhinken.

det är inte en svacka, det är inte en romantiserad svart spiral som slutar i ett disigt vakuum med spända kindknotor och intressanta ringar under ögonen. nog för att jag brukar få ringar under ögonen men de har aldrig varit intressanta, bara tunga blåa fält som inte har smickrat mitt anlete särskilt.

jag går i princip aldrig ner i vikt, 96% av alla svårare, mörkare avgrundsperioder är det tvärtom. och jag ligger oduschad i sängen i noppiga mjukisbyxor och smutsig tröja full av kaksmulor. eller brödsmulor. eller glassfläckar.

och jag gråter så hårt att marsvinen blir rädda och mina redan svullna ögonlock klistrar ihop som vattniga sniglar under ögonbrynen. jag förbrukar så vansinnigt stora mängder näsdukar, ser framför mig hur regnskog på regnskog avverkas för varje ny näsduksförpackning jag öppnar.

jag har nästan alltid tänkt att ångesten är som värst när den är obefogad men det är så fel, det värsta är när man själv är orsaken till den.

i'm with crazy

I går var det registrering för Bild B som jag ju måste läsa igen den här terminen eftersom jag blev sjukskriven sist. Hade hoppats att lillasyster Andersson skulle läsa den här terminen med mig men jag fann mig ensam med en hel flock människor som har läst Bild A tillsammans och som var såhär..."sammansvetsade". Uh. De liksom tjattrade som apor och skulle kramas och alla verkade vara ambitiösa på ett störande sätt. Citat: "ja den boken var dyr men jag köpte den ändå, för den vill jag ha som lärare". Ja. Det är de medelålders som är sådana. Inte för att de yngre var inte mindre irriterande, käcka och entusiastiska och liksom foträta. Och jag lovar att de har foträta troser också. Nog för att jag tycker det är skönt som omväxling med lärarstudenter som faktiskt tar studierna på allvar och inte bara gnäller över att kurslitteraturen på Lit.vet är "svår" ("Om man kan skriva en roman som Doktor Glas måste man vara sjuk i huvet!"), men jag, som ju alltid positionerar mig som sur och trumpen, tycker att det är gött att störa mig på kurskamrater. Jag är ju liksom aldrig helt tillfreds om jag inte får tycka illa om någon. Men! Av en slump började jag prata med tjejen bredvid mig vid bordet och helt plötsligt visade det sig att hon är en fellow bipolar! Det är ju inte som att jag börjar vifta med psychoflaggan det första jag gör när jag pratar med människor men det slumpade sig så ändå och så bondade vi och pratade om allt gemensamt som kommer med sjukdomen: familjens inställning till medicinering, att vi har samma kombination av mediciner, problem med studier, depressionerna, de maniska perioderna och annat sjukdomsrelaterat. Oddsen va.

P.S. Notera att jag helt plötsligt har börjat skriva med versaler.

det borde vara förbjudet i lag att ha det så stökigt som jag har det i mitt hem.

o_O

sitter och läser kurslitteratur:

On the basis of such schemata the viewer projects hypotheses. Hypotheses tend to be probable (validated at several points), sharply exclusive (rendered as either/or alternatives), and aimed at suspense (positioning a future outcome)

alltså. jag förstår men jag fattar inte.

www

hej till personen i sundsvall (via Medelpads Hälso- Och Sjukvård) som hittade hit genom att googla blogspot fittor. jag hoppas du fann det du sökte.

greetings

mycket snö, ingen tö och en liten hö hö hö eskimö

blogg, goddag

kära dagbok,

detta har hänt: jag har sörjt min kanin, firat jul i dalarna, firat nyår i göteborg. nu sitter jag med hemtenta, är vaken fel sida av dygnet och saknar fortfarande min kanin. och så förbereder jag det kommande sambolivet genom att varsamt packa undan mina porslinsfigurer: rådjurssamlingen samt genom ett smärtsamt undanstuvande av halva boksamlingen. men belöningen blir desto större då va.